Jag har alltid varit riktigt dålig på att uttrycka mig och blir nästan alltid missförstådd. Jag kan försöka bekänna fel, men blir istället tolkad på ett sätt som förvärrar allt ännu mer. Men jag skrev en sak nyligen, som jag själv inte kände gick att feltolka så mycket. Om jag har fel igen så lovar jag att aldrig mer skriva ett ord för då orkar jag inte mer.

"När jag nästan förlorade min mamma för snart 8år sedan hamnade jag i depressionen som jag fortfarande dras med. Hon hade alltid varit min trygghet, men plötsligt var hon inte det och jag stod där utan minsta trygghetskänsla från något håll.

Det tog många år, men jag var plötsligt med i en liten vän-"grupp" på fyra personer - där en var min syster. Vi blev bättre och bättre vänner och tillslut fick jag känslan att vi alltid skulle hålla ihop i vått och torrt. Jag fick sakta men säkert tillbaka känslan av trygghet och den känslan började infinna sig i somras när jag mådde som sämst.

Sen blir en av tjejerna ovän med min syster och "fryser" deras vänskap. Våran grupp splittras, men vi är i alla fall tre som håller ihop.

Den andra blir arg på min syster hon med och känner också för att "frysa" vänskapen med henne. Ingen av dom är arg på mig, men min känsla av trygghet är plötsligt försvunnen igen och glädjen jag kände ganska nyligen försvann med tryggheten.

Båda vännerna har argumenterat med att det inte har med mig att göra utan min syster, men hur kan det inte ha med mig att göra?

Den första vännen berättade för mig allt hon kände och tänkte och därför var det lättare för mig att acceptera, men inte den andra. Hon valde att skriva om det i två bloggar och låta mig få reda på det på det sättet.

Jag blir arg för min systers skull, men enormt sårad för min egen."

Jag behövde oss.

Eva

Jag sätter ner foten. Hårt och bestämt.

Det räcker nu! Vi kan inte bete oss på det här sättet mot varandra, oavsett om vår vänskap skall leva vidare eller ej. Skärpning!

Jag är så trött på att det här ska ta en massa energi. Att vi inte står för våra misstag utan skyller ifrån oss. Att vi är så himla dåliga på att be varandra om förlåtelse, och att vi hellre dömmer än friar. Vi väljer per automatik "sidor" utifrån vem vi själva står närmast, utan att bry oss om bakgrunden. Och jag säger inte att jag på något vis skulle vara annorlunda än er andra. Jag gör precis likadant. Men ska man förändra något måste man börja med att förändra sig själv.

Och nu räcker det! Vi har sårat varandra. Blivit sårade. Och vi är för jäkla envisa för att erkänna att vi kanske har haft fel. Vad är det här för något? Det här är inte vi. Det här är inte Kottarna. Det här är I N T E den vänskap vi lade grunden för för sex år sedan.

Kanske har vi genom åren vuxit ifrån varandra. Kanske orkar vi inte längre acceptera ett beteende som gått oss på nerverna hela tiden. Kanske har vi ingenting gemensamt längre. Kanske är vår vänskap över. Men då får vi ta mig tusan låta den vila i frid. Vi kan inte hålla på och vara så himla typiskt tjejiga. Skriva saker på bloggar, hinta men aldrig säga något rätt ut. Det går inte. Den vänskap vi hade är värd mer än så.

Nu är det nog. Jag sätter ner foten.

Och jag börjar med mig själv.

Jag ber uppriktigt om er förlåtelse för alla de gånger jag valt att prata med någon annan om problemet istället för att gå direkt till den av er det har gällt. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag felaktigt känt mig bortglömd eller orättvist behandlad. Jag ber om förlåtelse för de hårda ord jag har sagt eller tänkt om någon av er. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag dömmer er på förhand. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag varit självisk. Jag ber om förlåtelse för så himla mycket. Men jag ber inte om förlåtelse för det här.

Vi är inte de tonåringar vi var. Vi är (tro det eller ej) vuxna kvinnor. Och vi ska kunna hantera våra konflikter på ett betydligt bättre sätt än vad vi har gjort den här gången. Det är dax att "man-up" och stå för vad man gjort, att stå för vad man tycker.

Jag är er evigt tacksamma för den vänskap vi har haft. För våra tjejkvällar. För alla de gånger då vi regerat på dansgolvet. För alla omgångar Mario Party. För de telefonsamtal som vi haft. För er omtanke. För att ni stått för mat och husrum när jag varit på besök. För att ni lade ner så mycket pengar på min möhippa och mitt bröllop. Och på vår inflyttningsfest. Det är så mycket värdefulla minnen som håller på att förstöras, förgöras, förträngas på grund av att vi beter oss på det här sättet.

Jag tycker om er. Även om jag inte tål er ibland.

Emma