Jag funderade dock häromdagen på att döpa om bloggen till något med systrar och byta lösenord så det bara är min och Lenas blogg - eftersom det bara är vi som skriver här! Försökte verkligen inte, trots att det lät som det, kasta ut någon. Men det känns bara dumt att blogga under namnet "kottarna" när det bara är jag och Lena.

Som vanligt tänker jag på Jem & the Holograms: "Utan dig finns inte the Holograms och utan Holograms finns inte Jem."

Kimber: "Som jag ser det finns inte the Holograms utan Jem heller!"

Alltså utan er finns inte kottarna.

Vi kanske kommer finnas sen, jag drömde att vi hade det bättre än någonsin. Men just nu är bloggen min och Lenas. Blir allt bra mellan alla igen så har vi ingen gemensam blogg - eller startar upp en helt ny. Jag gör förresten inga ändringar utan alla andras godkännande!

Eva

Det har blivit mycket svårare att skriva här efter allt som hänt, inte bara här utan allt i hela världen tänkte jag först, men i hela min värld. Alltså inte bara sånt som direkt hänt mig utan människor som är delaktiga i "min värld".

Idag är jag så trött att jag blev arg på ett barn som somnade vid matbordet. I vanliga fall är jag glad mest hela tiden. Jag skällde inte på barnet för h*n sov ju redan, men dom andra barnen såg att jag blev arg och det känns inte bra för mig. Inte över en sådan sak!

Aja. Det var väl inte hela världen, men jag önskar att man hade all rätt att sjukanmäla sig dom dagar man känner sig för trött och irriterad. För barnens skull alltså.

Eva

Jag har alltid varit riktigt dålig på att uttrycka mig och blir nästan alltid missförstådd. Jag kan försöka bekänna fel, men blir istället tolkad på ett sätt som förvärrar allt ännu mer. Men jag skrev en sak nyligen, som jag själv inte kände gick att feltolka så mycket. Om jag har fel igen så lovar jag att aldrig mer skriva ett ord för då orkar jag inte mer.

"När jag nästan förlorade min mamma för snart 8år sedan hamnade jag i depressionen som jag fortfarande dras med. Hon hade alltid varit min trygghet, men plötsligt var hon inte det och jag stod där utan minsta trygghetskänsla från något håll.

Det tog många år, men jag var plötsligt med i en liten vän-"grupp" på fyra personer - där en var min syster. Vi blev bättre och bättre vänner och tillslut fick jag känslan att vi alltid skulle hålla ihop i vått och torrt. Jag fick sakta men säkert tillbaka känslan av trygghet och den känslan började infinna sig i somras när jag mådde som sämst.

Sen blir en av tjejerna ovän med min syster och "fryser" deras vänskap. Våran grupp splittras, men vi är i alla fall tre som håller ihop.

Den andra blir arg på min syster hon med och känner också för att "frysa" vänskapen med henne. Ingen av dom är arg på mig, men min känsla av trygghet är plötsligt försvunnen igen och glädjen jag kände ganska nyligen försvann med tryggheten.

Båda vännerna har argumenterat med att det inte har med mig att göra utan min syster, men hur kan det inte ha med mig att göra?

Den första vännen berättade för mig allt hon kände och tänkte och därför var det lättare för mig att acceptera, men inte den andra. Hon valde att skriva om det i två bloggar och låta mig få reda på det på det sättet.

Jag blir arg för min systers skull, men enormt sårad för min egen."

Jag behövde oss.

Eva

Jag är så trött. Trött efter sjukdomar, trött på att vara sjuk, trött på att vara här...Trött helt enkelt.

Jag undrar hur lång tid det kommer ta för mig att komma över det här med piercingen för jag börjar fortfarande gråta så fort jag tänker på det. Det var inte bara en kul grej eller någon impuls utan det var jätteviktigt för mig. Det visar bara ännu en gång att man ALDRIG ska planera något för man blir ALLTID besviken. Jag önskar bara att det inte behövde vara så precis hela tiden...

Eva

Mitt rum är stökigare än någon skulle kunna föreställa sig så idag har jag försökt städa lite, men ärligt talat ser jag ingen skillnad. Jag kände mig väldigt aktiv tidigare, men så skulle jag ta en paus och fika lite och då lyckas jag släppa den stora brickan jag ska ha på vardagsrumsbordet(är rädd att jag ska spilla eller förstöra det eftersom det inte är mitt...) rakt ner på tårna. Självklart med kanten nedåt. Jag får se det som en ny upplevelse för jag har aldrig fallit till marken av smärta innan. Det var BANG i foten BANG ner på knä. Höger fot och vänster knä...Nu har det gått några timmar och smärtan har lagt sig, men så har även känseln. Just nu är tårna bortdomnade vilket gör att jag haltar ändå. Försök att gå på en fot utan tår, det fungerar inte riktigt. Hela brick-grejen gjorde mitt städande och plockande lite jobbigare och har därför inte hunnit med allt jag hade hoppats på.

Jag har i alla fall slängt en påse med pappersskräp, packat ur gröna väskan, plockat ihop tvätt och bokat tvättstugan för imorgon. Det är väl mest städbiten som blivit lidande, men förhoppningsvis får jag lite energi och tid över någon dag snart. Har fruktansvärt fullt upp innan Gotlandsresan...

Eva

Jag funderar starkt på att byta ut min "Leende halvt från sidan"-posé till denna. Vad sägs? :D

(Och kom inte och säg att det bara är jag som poserar för foton ;P)

Min vanliga pose. Jag tycker att jag ser bäst ut halvt från sidan tydligen...Hehe. (I mitt inlägg "How to bee like me" på metrobloggen kan du se fler exempel. :D)

Jag gjorde som dom sa på top model - tränade framför spegeln. Men ännu bättre att träna framför kameran för det man ser i spegeln kommer inte alltid fram lika snyggt i kameran pga vinklar m.m Så sätt igång att träna...När ingen ser. ;P

Eva

Jag hade en riktigt dålig kväll igår där jag blev förolämpad och knuffad(!) under hela kvällen av en och samma person. Anledningen till att jag inte slog ner honom var eftersom vi var i hans lägenhet(jag och tre andra) och han hade bjudit oss på middag + att jag ville umgås med R och R. Jag visade däremot flera gånger att jag blev arg på honom och då sa han "Jag skämtade bara" för att sedan fortsätta förolämpa mig...

Väl inne på krogen var jag så less och alldeles kokande att jag övergav mina vänner för att sätta mig i min ensamhet. Men när jag satt där kom en främmande tjej fram och började prata med mig. Vi pratade om Hiphop och hur o-gay vi var(var på en gayklubb) och jag lät bli att snacka skit om han som tryckt ner mig hela kvällen. Men efter någon timma kommer min bästa vän och sätter sig med oss och berättar att samma idiot som förolämpat mig nu även gnuggat sig mot henne på dansgolvet fast vi redan på förfesten pratade om hur sjuka dom killarna är som gör så...

Jag blev rasande och berättade för min vän för kvällen(hiphop-tjejen) om den här sjuka killen, vad han sagt till mig och att han knuffat mig och tafsat på R. Hon blir ännu mer rasande och ber mig skicka dit honom, men det gör jag inte.

Jag går och dansar med R och det dröjer inte länge innan idioten kommer fram och först tafsar på mig för att sedan gå mot R igen och däromkring kommer vännen för kvällen och vill veta vem killen är. Vid det här laget är jag så förbannad att jag pekar ut honom varpå hon skriker på honom och knuffar honom flera gånger. Han förstår ingenting så jag försöker förklara hur jävligt han behandlat mig, men hans svar på det blir "Va!?" vilket gör mig argare. Han säger "Är inte vi vänner..?" och jag försöker förklara att Nej,efter ikväll är jag inte hans vän, men han förstår ingenting. Efter ett antal knuffar och skrik från vännen från kvällen fattar han hinten och går. R har redan försvunnit.

Jag gör sällskap med vännen för kvällen och hennes vänner till bussen och sen åker jag hem för att sova. Idag är jag fortfarande kokande arg, men det hjälpte mycket att hiphop-tjejen stod upp för mig. Jag kan stå upp för mig själv, men jag försökte hålla mig lugn för att inte förstöra kvällen för dom två R som faktiskt är mina vänner. Såhär i efterhand önskar jag ändå att jag gjort annorlunda...

Eva

Såhär ser jag ut i håret nu:

Jag är nöjd. Jag känner mig lite mer som mitt vanliga jag nu, men det är bara en toning så det kanske bleknar bort så småningom...

Eva