Okej. Jag ska verkligen säga adjö till den här bloggen. Jag vill nog bara försäkra mig om att jag sagt att jag vill säga, så att jag slipper bära på massa ilska framöver.

Kommer någon av er ihåg senaste gången jag grät inför någon av er?

Kommer någon av er ihåg senaste gången ni behövde ta hand om mig under en utekväll?

Själv kommer jag inte ihåg något sådant tillfälle - varken tårar eller utekvällar. Och det skrämmer mig lite att jag varit så dålig på att visa mina känslor för några av de människor jag har haft närmast mig i livet. Men efter lite analyserande har jag kommit fram till följande:

Sedan jag förlorade min syster har jag haft väldigt svårt att släppa någon riktigt, riktigt nära. Jag skulle inte överleva en sådan förlust igen. Så jag har nog alltid hållit en viss distans till er alla. Jag har nog med glädje låtit telefonsamtalen handla om er, och varit ganska distanstagande när dem handlat om mig. Jag har inte råd att förlora någon närstående, och därför kan jag inte tillåta mig själv att släppa någon så nära inpå. Det är delvis därför min vänskap med Emil är så viktig för mig. För han kände mig innan. Innan jag blev den här människan som är rädd. Då jag var en egoistisk och ganska hemsk människa, som satte mig själv först men alltid kom undan med det. Den människa som trodde att det alltid fanns tid att rätta till ett misstag eller ett svek. Nu ser jag det inte så längre, och när någon av er gör någon form av "övertramp" i mina ögon så försöker jag svälja det så länge jag kan. Men vid en viss punkt går det inte längre. Jag håller på att kvävas av alla negativa känslor.

Det var så länge sedan jag kände mig sedd i våran vänskap. Och jag vet att det sårar er att höra/läsa, men det är faktiskt sant. Och jag säger inte att det är erat fel. Så ta det inte som kritik. Jag har någonstans längs vägen valt att vara avståndstagande när det gäller mig och mitt, men väldigt närvarande när det gäller er och erat. Och det har gjort att vänskapen inte har upplevts som jämlik från min sida.

Jag har, vid tillfällen, känt mig utnyttjad i våran vänskap. Som någon ni tagit för given. Och jag skriver "ni" även om jag ibland inte menar er alla. Och det är, återigen, inte min mening att kritisera. Men jag har läst era inlägg om hur det är och har varit från era perspektiv och känner att det var dax att jag delar med mig av vad jag tycker, tänker och känner.

Jag sörjer vår vänskap. Det gör mig ont att det gick så här långt. Ur ett rent själviskt perspektiv utgör ni en stor del av de få vänner jag har. Det har heller aldrig varit min mening att starta konflikter mellan er andra. Jag tror att jag har försökt hålla ihop oss så gott jag kunnat fram tills nu. Och då säger jag inte att det skulle vara min förtjänst att vi varit vänner under så lång tid. Så ni inte missförstår mig.

Jag började skriva ett mail till er alla tre, där jag tog upp olika exempel på när jag känt mig "felaktigt behandlad", men vad skulle det tjäna till? Jag borde ha tagit upp problemen när de uppstod, inte vänta tills det var försent. Och för det vill jag be om förlåtelse.

Jag har pendlat väldigt länge mellan att vilja rädda den här Kotte-skapen och att begrava den och gå vidare. Jag vet fortfarande inte riktigt var jag står, men jag orkar inte försöka se förbi de grundläggande skillnader som finns i våra olika val av livsstil, eller våra olika värderingar. Jag orkar inte bygga broar över de konflikter vi har, och jag vet inte vad som krävs för att någon annan skall lyckas göra det.

Jag tycker att vår vänskap har varit vacker. Den har varit ärlig och äkta. Men vi har inte alltid varit lika vackra, ärliga och äkta själva. Och det har smutsat ner den vänskap vi hade. Den vänskap vi egentligen byggde upp från ett gemensamt dansintresse och ingenting mer. Och det är starkt gjort.

Ni får jättegärna kommentera det här inlägget, som jag hoppas skall bli det sista i den här bloggen för mig. Och jag hoppas, för allt vad jag är värd, att jag inte har sårat någon av er med det här inlägget.

Emma

Jag kan inte hålla mig längre.

Ni får gärna ha en egen blogg om ni vill, men den kanske ska ha en annan adress i så fall, och så bör den väl inte vara kopplad till MIN e-mailadress... :P

Jag röstar för att vi raderar den här bloggen. Jag blir bara irriterad och ledsen av att läsa den, och de gamla inläggen känns falska. Som om vi låtsades vara bättre vänner än vi egentligen var. Och vet ni, det kanske vi gjorde? För jag förstår inte hur jag kunde hamna i den här situationen annars?

Jag sätter ner foten. Hårt och bestämt.

Det räcker nu! Vi kan inte bete oss på det här sättet mot varandra, oavsett om vår vänskap skall leva vidare eller ej. Skärpning!

Jag är så trött på att det här ska ta en massa energi. Att vi inte står för våra misstag utan skyller ifrån oss. Att vi är så himla dåliga på att be varandra om förlåtelse, och att vi hellre dömmer än friar. Vi väljer per automatik "sidor" utifrån vem vi själva står närmast, utan att bry oss om bakgrunden. Och jag säger inte att jag på något vis skulle vara annorlunda än er andra. Jag gör precis likadant. Men ska man förändra något måste man börja med att förändra sig själv.

Och nu räcker det! Vi har sårat varandra. Blivit sårade. Och vi är för jäkla envisa för att erkänna att vi kanske har haft fel. Vad är det här för något? Det här är inte vi. Det här är inte Kottarna. Det här är I N T E den vänskap vi lade grunden för för sex år sedan.

Kanske har vi genom åren vuxit ifrån varandra. Kanske orkar vi inte längre acceptera ett beteende som gått oss på nerverna hela tiden. Kanske har vi ingenting gemensamt längre. Kanske är vår vänskap över. Men då får vi ta mig tusan låta den vila i frid. Vi kan inte hålla på och vara så himla typiskt tjejiga. Skriva saker på bloggar, hinta men aldrig säga något rätt ut. Det går inte. Den vänskap vi hade är värd mer än så.

Nu är det nog. Jag sätter ner foten.

Och jag börjar med mig själv.

Jag ber uppriktigt om er förlåtelse för alla de gånger jag valt att prata med någon annan om problemet istället för att gå direkt till den av er det har gällt. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag felaktigt känt mig bortglömd eller orättvist behandlad. Jag ber om förlåtelse för de hårda ord jag har sagt eller tänkt om någon av er. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag dömmer er på förhand. Jag ber om förlåtelse för de gånger jag varit självisk. Jag ber om förlåtelse för så himla mycket. Men jag ber inte om förlåtelse för det här.

Vi är inte de tonåringar vi var. Vi är (tro det eller ej) vuxna kvinnor. Och vi ska kunna hantera våra konflikter på ett betydligt bättre sätt än vad vi har gjort den här gången. Det är dax att "man-up" och stå för vad man gjort, att stå för vad man tycker.

Jag är er evigt tacksamma för den vänskap vi har haft. För våra tjejkvällar. För alla de gånger då vi regerat på dansgolvet. För alla omgångar Mario Party. För de telefonsamtal som vi haft. För er omtanke. För att ni stått för mat och husrum när jag varit på besök. För att ni lade ner så mycket pengar på min möhippa och mitt bröllop. Och på vår inflyttningsfest. Det är så mycket värdefulla minnen som håller på att förstöras, förgöras, förträngas på grund av att vi beter oss på det här sättet.

Jag tycker om er. Även om jag inte tål er ibland.

Emma

Hej Kottar!

Jag kommer inte skriva mer i den här bloggen, och jag har raderat alla mina tidigare inlägg. Ni får dock gärna fortsätta skriva här, och det är mycket möjligt att jag kommer titta in emellanåt och hålla mig uppdaterad och vad som händer och sker i era liv.

Ni vet alla hur situationen ser ut, även om jag valt att hålla anledningarna för mig själv, och jag hoppas att vi ska kunna behålla värdigheten genom att inte ägna åt oss någon offentlig pajkastning.

Det har varit roligt med den här bloggen, och jag är glad att ni hakade på idéen utan att tveka.

Ha det bra!

Ma