Jag kan inte hålla mig längre.

Ni får gärna ha en egen blogg om ni vill, men den kanske ska ha en annan adress i så fall, och så bör den väl inte vara kopplad till MIN e-mailadress... :P

Jag röstar för att vi raderar den här bloggen. Jag blir bara irriterad och ledsen av att läsa den, och de gamla inläggen känns falska. Som om vi låtsades vara bättre vänner än vi egentligen var. Och vet ni, det kanske vi gjorde? För jag förstår inte hur jag kunde hamna i den här situationen annars?

Jag funderade dock häromdagen på att döpa om bloggen till något med systrar och byta lösenord så det bara är min och Lenas blogg - eftersom det bara är vi som skriver här! Försökte verkligen inte, trots att det lät som det, kasta ut någon. Men det känns bara dumt att blogga under namnet "kottarna" när det bara är jag och Lena.

Som vanligt tänker jag på Jem & the Holograms: "Utan dig finns inte the Holograms och utan Holograms finns inte Jem."

Kimber: "Som jag ser det finns inte the Holograms utan Jem heller!"

Alltså utan er finns inte kottarna.

Vi kanske kommer finnas sen, jag drömde att vi hade det bättre än någonsin. Men just nu är bloggen min och Lenas. Blir allt bra mellan alla igen så har vi ingen gemensam blogg - eller startar upp en helt ny. Jag gör förresten inga ändringar utan alla andras godkännande!

Eva

Det har blivit mycket svårare att skriva här efter allt som hänt, inte bara här utan allt i hela världen tänkte jag först, men i hela min värld. Alltså inte bara sånt som direkt hänt mig utan människor som är delaktiga i "min värld".

Idag är jag så trött att jag blev arg på ett barn som somnade vid matbordet. I vanliga fall är jag glad mest hela tiden. Jag skällde inte på barnet för h*n sov ju redan, men dom andra barnen såg att jag blev arg och det känns inte bra för mig. Inte över en sådan sak!

Aja. Det var väl inte hela världen, men jag önskar att man hade all rätt att sjukanmäla sig dom dagar man känner sig för trött och irriterad. För barnens skull alltså.

Eva

Känner mig fortfarande rätt nedslagen av allt som har hänt. Mitt liv har aldrig varit enkelt och jag har fått axla alldeles för mycket ansvar under min uppväxt. Jag kan inte skriva om allt här, vågar knappt nämna något faktiskt. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, men har ändå tills nyligen trott att jag varit en bra vän. En vän som alltid finns där när man behöver mig, som skulle göra vadsomhelst för mina vänner.

Just nu är det mycket som är svårt i mitt liv, jag står inför en del utmaningar och tunga saker och jag är glad att jag iaf har Eva som kan stötta mig, utan henne skulle jag knappast orka med. Min största prioritet är just nu att bli en gladare och bättre mamma. Jag jobbar ju heltid och tar hand om pojkarna när jag inte jobbar. Det finns inte så mycket tid över till annat och för det mesta känner jag mig helt slut, skulle kunna sova dygnet runt om jag fick. Jag har redan bett om ursäkt för mina misstag och lovat att jag ska försöka bli en bättre människa. Mer än så kan jag inte göra nu. Och räcker inte det, så får det väl vara som det är. Tills Ni vet hur det är att arbeta heltid och samtidigt vara mamma till två små barn (dessutom en ensamstående mamma) så kan ni nog inte förstå mig. När jag är barnledig, när jag inte behöver ta ansvaret för dem så släpper jag på allt och tillåter mig själv att bara leva för stunden (hade jag inte fått göra det hade jag troligen blivit galen!!). Tyvärr har jag då inte alltid tänkt på konsekvenserna av mitt handlande förrän möjligen efteråt och då är det ju oftast försent.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Barnen är bråkiga och skriker och grinar om vartannat. Ska gå och fixa lite lunch.

*Kramar*