Okej. Jag ska verkligen säga adjö till den här bloggen. Jag vill nog bara försäkra mig om att jag sagt att jag vill säga, så att jag slipper bära på massa ilska framöver.

Kommer någon av er ihåg senaste gången jag grät inför någon av er?

Kommer någon av er ihåg senaste gången ni behövde ta hand om mig under en utekväll?

Själv kommer jag inte ihåg något sådant tillfälle - varken tårar eller utekvällar. Och det skrämmer mig lite att jag varit så dålig på att visa mina känslor för några av de människor jag har haft närmast mig i livet. Men efter lite analyserande har jag kommit fram till följande:

Sedan jag förlorade min syster har jag haft väldigt svårt att släppa någon riktigt, riktigt nära. Jag skulle inte överleva en sådan förlust igen. Så jag har nog alltid hållit en viss distans till er alla. Jag har nog med glädje låtit telefonsamtalen handla om er, och varit ganska distanstagande när dem handlat om mig. Jag har inte råd att förlora någon närstående, och därför kan jag inte tillåta mig själv att släppa någon så nära inpå. Det är delvis därför min vänskap med Emil är så viktig för mig. För han kände mig innan. Innan jag blev den här människan som är rädd. Då jag var en egoistisk och ganska hemsk människa, som satte mig själv först men alltid kom undan med det. Den människa som trodde att det alltid fanns tid att rätta till ett misstag eller ett svek. Nu ser jag det inte så längre, och när någon av er gör någon form av "övertramp" i mina ögon så försöker jag svälja det så länge jag kan. Men vid en viss punkt går det inte längre. Jag håller på att kvävas av alla negativa känslor.

Det var så länge sedan jag kände mig sedd i våran vänskap. Och jag vet att det sårar er att höra/läsa, men det är faktiskt sant. Och jag säger inte att det är erat fel. Så ta det inte som kritik. Jag har någonstans längs vägen valt att vara avståndstagande när det gäller mig och mitt, men väldigt närvarande när det gäller er och erat. Och det har gjort att vänskapen inte har upplevts som jämlik från min sida.

Jag har, vid tillfällen, känt mig utnyttjad i våran vänskap. Som någon ni tagit för given. Och jag skriver "ni" även om jag ibland inte menar er alla. Och det är, återigen, inte min mening att kritisera. Men jag har läst era inlägg om hur det är och har varit från era perspektiv och känner att det var dax att jag delar med mig av vad jag tycker, tänker och känner.

Jag sörjer vår vänskap. Det gör mig ont att det gick så här långt. Ur ett rent själviskt perspektiv utgör ni en stor del av de få vänner jag har. Det har heller aldrig varit min mening att starta konflikter mellan er andra. Jag tror att jag har försökt hålla ihop oss så gott jag kunnat fram tills nu. Och då säger jag inte att det skulle vara min förtjänst att vi varit vänner under så lång tid. Så ni inte missförstår mig.

Jag började skriva ett mail till er alla tre, där jag tog upp olika exempel på när jag känt mig "felaktigt behandlad", men vad skulle det tjäna till? Jag borde ha tagit upp problemen när de uppstod, inte vänta tills det var försent. Och för det vill jag be om förlåtelse.

Jag har pendlat väldigt länge mellan att vilja rädda den här Kotte-skapen och att begrava den och gå vidare. Jag vet fortfarande inte riktigt var jag står, men jag orkar inte försöka se förbi de grundläggande skillnader som finns i våra olika val av livsstil, eller våra olika värderingar. Jag orkar inte bygga broar över de konflikter vi har, och jag vet inte vad som krävs för att någon annan skall lyckas göra det.

Jag tycker att vår vänskap har varit vacker. Den har varit ärlig och äkta. Men vi har inte alltid varit lika vackra, ärliga och äkta själva. Och det har smutsat ner den vänskap vi hade. Den vänskap vi egentligen byggde upp från ett gemensamt dansintresse och ingenting mer. Och det är starkt gjort.

Ni får jättegärna kommentera det här inlägget, som jag hoppas skall bli det sista i den här bloggen för mig. Och jag hoppas, för allt vad jag är värd, att jag inte har sårat någon av er med det här inlägget.

Emma

 

Nina

6 april 2009 10:13

Jag älskar dig Emma... jag älskar er alla, men jag tycker också att det är dags att begrava den här bloggen som började som en plats där vi kunde hålla kontakten mellan oss kottar, en gemensam plats för våra liv att sammanstråla, men som blivit en plats av smärta. Appropå igelkottar... min står fortfarande på nattduksbordet och lindrar min oro när jag ligger och inte kan sova för att det är det är för tungt. Den talar fortfarande om för mig att nånstans därute finns några som visst bryr sig om jag finns eller inte, och nån som älskar mig. Fyra små igelkottar, två blonda och två brunetter, som vid första anblicken såg ut som fyra små gulliga nyckelknippor, men med lite fantasi lyckades bli en symbol för en vänskap där kärleken aldrig kommer dö.

För jag kommer alltid att undra hur ni har det, jag kommer alltid att önska er välgång, jag kommer alltid att finnas här när det känns som att världen rasar samman, men vi har förändrats och är inte längre där vi var då.

------------------
Jag är fortfarande inte riktigt där då jag kan säga att jag kan springa fram och kasta mig i dina armar och prata om allt såsom vi gjorde förut och umgås som vi gjorde förut, men jag älskar dig ännu, jag vill dig väl, men jag önskar att du ska välja ett annat sätt att hantera situationer. Jag önskar att du börjar respektera dig själv (för innan du gör det kan du inte respektera andra), när du gör det, då finns jag här med öppna armar.

http://magnina.devote.se

 

Eva

6 april 2009 20:25

Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Hade tänkt skriva ett mail till dig där du blev sedd, skrev till Nina igår att jag skulle göra det, men det blev så pass sent att jag tänkte att det väntat så länge att en dag till inte gör något.

Jag bryr mig inte det minsta om att vi har olika livsstil eller åsikter om allt möjligt. Vi är olika, det har vi alltid varit, men man väljer själv om man vill hålla fast vid det som vi har gemensamt eller det som skiljer oss och om man ser det på ett positivt eller negativt sätt. Jag ser både likheter och olikheter som något positivt. Det vi har gemensamt sammanbinder oss medan bitarna som skiljer oss kompletterar varandra. Ungefär som fyra bitar i ett pussel. Kanterna måste ha en viss form för att vi ska passa medan färgerna och motiven varierar från bit till bit.

Jag ska skriva det där mailet nu, men det har absolut inget med att du skrev det här att göra. Du får absolut inte känna att jag kom på det efter att ha läst här, det är något jag tänkt på länge, men inte riktigt vetat hur jag ska skriva. Insåg inte förrän igår när jag skrev med Nina att det är bättre att jag skriver något som kanske låter tokigt än ingenting alls.

Det där med att acceptera olikheter kanske inte är så vanligt. Jag kan ju vara vän med någon som använder tunga droger eller är nazist för att så länge dom accepterar att jag gillar alla människor och inte alls vill testa droger så kan jag acceptera dom. Men, som sagt, det kanske jag är ensam om.

Jag älskar er alla tre väldigt mycket och jag vill inte förlora någon. Rädslan av att släppa någon nära har jag också haft väldigt länge eller nästan alltid, långt innan jag faktiskt förlorade någon.

När S gjorde slut med mig och jag fortfarande trodde att han var världens bästa människa var jag tvungen att tänka, varje dag, för att inte ta livet av mig: "Jag behöver inte honom för jag har Mamma, Johan, Lena, Nina, Emma, Rebecka, Ida, mormor, Paul och Bashar."
Sen gick jag igenom era olika egenskaper för att försäkra mig om att han inte hade något som ni inte hade. Nu låter det kanske idiotiskt när det visat sig hur hemsk han är, men då var min högsta önskan att få honom tillbaka och jag kände att jag inte kunde leva utan honom, men tack vare att jag hade er kunde jag leva.

Jag avslutar här, annars tar det väl aldrig slut.

 

Lena

6 april 2009 23:19

Jag älskar också dig Emma! Så otroligt mycket! Jag älskar förstås Nina och Eva också! :) Ni är alla underbara för dem ni är!
Jag tog inte illa vid mig av ditt inlägg Emma! Jag tyckte det var ärligt och fint skrivet. Jag är ledsen att du känt att du inte blivit sedd. Jag önskar att jag uppmärksammat det tidigare, att jag betett mig annorlunda så du inte hade behövt känna så. Vill bara nämna att jag har kommit en god bit på vägen att bli en bättre, tryggare och lugnare mamma. Det är något som jag med stöd av Bryggan kommer att forstätta jobba emot ett tag framöver. Som du/ni kanske förstår så är mina små killar det allra viktigaste i mitt liv. Det är med dem jag spenderar nästan all min fritid. När de skrattar från hjärtat, när jag ser att dem är lyckliga så känns mitt liv fulländat. Men du fattas mig ändå Emma! Jag saknar dig något fruktansvärt, tänker på dig ofta och hoppas att du är lycklig. Jag kommer alltid att finnas här för dig och hoppas att du vill ringa mig någon gång så vi kan prata. Vill så gärna höra hur du har det, jag skulle gärna sitta tyst (jo faktiskt ;P) och bara höra dig berätta om dig och ditt liv!

Många kramar
/Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kan inte hålla mig längre.   Ni får gärna ha en egen blogg om ni vill, men den kanske ska ha en annan adress i så fall, och så bör den väl inte vara kopplad till MIN e-mailadress... :P   Jag röstar för att vi raderar den här bloggen. Jag blir b...

Jag funderade dock häromdagen på att döpa om bloggen till något med systrar och byta lösenord så det bara är min och Lenas blogg - eftersom det bara är vi som skriver här! Försökte verkligen inte, trots att det lät som det, kasta ut någon. Men det kä...

Det har blivit mycket svårare att skriva här efter allt som hänt, inte bara här utan allt i hela världen tänkte jag först, men i hela min värld. Alltså inte bara sånt som direkt hänt mig utan människor som är delaktiga i "min värld".   Idag är jag så...

Känner mig fortfarande rätt nedslagen av allt som har hänt. Mitt liv har aldrig varit enkelt och jag har fått axla alldeles för mycket ansvar under min uppväxt. Jag kan inte skriva om allt här, vågar knappt nämna något faktiskt. Jag vet att jag är lå...

Jag har alltid varit riktigt dålig på att uttrycka mig och blir nästan alltid missförstådd. Jag kan försöka bekänna fel, men blir istället tolkad på ett sätt som förvärrar allt ännu mer. Men jag skrev en sak nyligen, som jag själv inte kände gick att...