Okej. Jag ska verkligen säga adjö till den här bloggen. Jag vill nog bara försäkra mig om att jag sagt att jag vill säga, så att jag slipper bära på massa ilska framöver.

Kommer någon av er ihåg senaste gången jag grät inför någon av er?

Kommer någon av er ihåg senaste gången ni behövde ta hand om mig under en utekväll?

Själv kommer jag inte ihåg något sådant tillfälle - varken tårar eller utekvällar. Och det skrämmer mig lite att jag varit så dålig på att visa mina känslor för några av de människor jag har haft närmast mig i livet. Men efter lite analyserande har jag kommit fram till följande:

Sedan jag förlorade min syster har jag haft väldigt svårt att släppa någon riktigt, riktigt nära. Jag skulle inte överleva en sådan förlust igen. Så jag har nog alltid hållit en viss distans till er alla. Jag har nog med glädje låtit telefonsamtalen handla om er, och varit ganska distanstagande när dem handlat om mig. Jag har inte råd att förlora någon närstående, och därför kan jag inte tillåta mig själv att släppa någon så nära inpå. Det är delvis därför min vänskap med Emil är så viktig för mig. För han kände mig innan. Innan jag blev den här människan som är rädd. Då jag var en egoistisk och ganska hemsk människa, som satte mig själv först men alltid kom undan med det. Den människa som trodde att det alltid fanns tid att rätta till ett misstag eller ett svek. Nu ser jag det inte så längre, och när någon av er gör någon form av "övertramp" i mina ögon så försöker jag svälja det så länge jag kan. Men vid en viss punkt går det inte längre. Jag håller på att kvävas av alla negativa känslor.

Det var så länge sedan jag kände mig sedd i våran vänskap. Och jag vet att det sårar er att höra/läsa, men det är faktiskt sant. Och jag säger inte att det är erat fel. Så ta det inte som kritik. Jag har någonstans längs vägen valt att vara avståndstagande när det gäller mig och mitt, men väldigt närvarande när det gäller er och erat. Och det har gjort att vänskapen inte har upplevts som jämlik från min sida.

Jag har, vid tillfällen, känt mig utnyttjad i våran vänskap. Som någon ni tagit för given. Och jag skriver "ni" även om jag ibland inte menar er alla. Och det är, återigen, inte min mening att kritisera. Men jag har läst era inlägg om hur det är och har varit från era perspektiv och känner att det var dax att jag delar med mig av vad jag tycker, tänker och känner.

Jag sörjer vår vänskap. Det gör mig ont att det gick så här långt. Ur ett rent själviskt perspektiv utgör ni en stor del av de få vänner jag har. Det har heller aldrig varit min mening att starta konflikter mellan er andra. Jag tror att jag har försökt hålla ihop oss så gott jag kunnat fram tills nu. Och då säger jag inte att det skulle vara min förtjänst att vi varit vänner under så lång tid. Så ni inte missförstår mig.

Jag började skriva ett mail till er alla tre, där jag tog upp olika exempel på när jag känt mig "felaktigt behandlad", men vad skulle det tjäna till? Jag borde ha tagit upp problemen när de uppstod, inte vänta tills det var försent. Och för det vill jag be om förlåtelse.

Jag har pendlat väldigt länge mellan att vilja rädda den här Kotte-skapen och att begrava den och gå vidare. Jag vet fortfarande inte riktigt var jag står, men jag orkar inte försöka se förbi de grundläggande skillnader som finns i våra olika val av livsstil, eller våra olika värderingar. Jag orkar inte bygga broar över de konflikter vi har, och jag vet inte vad som krävs för att någon annan skall lyckas göra det.

Jag tycker att vår vänskap har varit vacker. Den har varit ärlig och äkta. Men vi har inte alltid varit lika vackra, ärliga och äkta själva. Och det har smutsat ner den vänskap vi hade. Den vänskap vi egentligen byggde upp från ett gemensamt dansintresse och ingenting mer. Och det är starkt gjort.

Ni får jättegärna kommentera det här inlägget, som jag hoppas skall bli det sista i den här bloggen för mig. Och jag hoppas, för allt vad jag är värd, att jag inte har sårat någon av er med det här inlägget.

Emma