Känner mig fortfarande rätt nedslagen av allt som har hänt. Mitt liv har aldrig varit enkelt och jag har fått axla alldeles för mycket ansvar under min uppväxt. Jag kan inte skriva om allt här, vågar knappt nämna något faktiskt. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, men har ändå tills nyligen trott att jag varit en bra vän. En vän som alltid finns där när man behöver mig, som skulle göra vadsomhelst för mina vänner.

Just nu är det mycket som är svårt i mitt liv, jag står inför en del utmaningar och tunga saker och jag är glad att jag iaf har Eva som kan stötta mig, utan henne skulle jag knappast orka med. Min största prioritet är just nu att bli en gladare och bättre mamma. Jag jobbar ju heltid och tar hand om pojkarna när jag inte jobbar. Det finns inte så mycket tid över till annat och för det mesta känner jag mig helt slut, skulle kunna sova dygnet runt om jag fick. Jag har redan bett om ursäkt för mina misstag och lovat att jag ska försöka bli en bättre människa. Mer än så kan jag inte göra nu. Och räcker inte det, så får det väl vara som det är. Tills Ni vet hur det är att arbeta heltid och samtidigt vara mamma till två små barn (dessutom en ensamstående mamma) så kan ni nog inte förstå mig. När jag är barnledig, när jag inte behöver ta ansvaret för dem så släpper jag på allt och tillåter mig själv att bara leva för stunden (hade jag inte fått göra det hade jag troligen blivit galen!!). Tyvärr har jag då inte alltid tänkt på konsekvenserna av mitt handlande förrän möjligen efteråt och då är det ju oftast försent.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Barnen är bråkiga och skriker och grinar om vartannat. Ska gå och fixa lite lunch.

*Kramar*