Jag har alltid varit riktigt dålig på att uttrycka mig och blir nästan alltid missförstådd. Jag kan försöka bekänna fel, men blir istället tolkad på ett sätt som förvärrar allt ännu mer. Men jag skrev en sak nyligen, som jag själv inte kände gick att feltolka så mycket. Om jag har fel igen så lovar jag att aldrig mer skriva ett ord för då orkar jag inte mer.

"När jag nästan förlorade min mamma för snart 8år sedan hamnade jag i depressionen som jag fortfarande dras med. Hon hade alltid varit min trygghet, men plötsligt var hon inte det och jag stod där utan minsta trygghetskänsla från något håll.

Det tog många år, men jag var plötsligt med i en liten vän-"grupp" på fyra personer - där en var min syster. Vi blev bättre och bättre vänner och tillslut fick jag känslan att vi alltid skulle hålla ihop i vått och torrt. Jag fick sakta men säkert tillbaka känslan av trygghet och den känslan började infinna sig i somras när jag mådde som sämst.

Sen blir en av tjejerna ovän med min syster och "fryser" deras vänskap. Våran grupp splittras, men vi är i alla fall tre som håller ihop.

Den andra blir arg på min syster hon med och känner också för att "frysa" vänskapen med henne. Ingen av dom är arg på mig, men min känsla av trygghet är plötsligt försvunnen igen och glädjen jag kände ganska nyligen försvann med tryggheten.

Båda vännerna har argumenterat med att det inte har med mig att göra utan min syster, men hur kan det inte ha med mig att göra?

Den första vännen berättade för mig allt hon kände och tänkte och därför var det lättare för mig att acceptera, men inte den andra. Hon valde att skriva om det i två bloggar och låta mig få reda på det på det sättet.

Jag blir arg för min systers skull, men enormt sårad för min egen."

Jag behövde oss.

Eva