Och idag ær det fortfarande jobbigt.. kommer det jobbiga nånsin gå øver?

Vi spenderade dagen med att kramas med Baloo, ge honom godsaker, visa honom att han ær viktig før oss.. men samtidigt var det som att vara i ett tillstånd av førnekelse. Ingen av oss ville tænka på att han inte skulle finnas kvar dær på mattan i vardagsrummet om bara några timmar. Att snart skulle han inte finnas kvar alls. Sen kunde jag inte sluta tænka på det, varje sak han gjorde tænkte jag; att det ær sista gången jag ser honom gøra sådær, eller att det var sista gången som han fick en frolic, och att det var sista gången som han høll fast min hand i hans tassar så att han kunde slicka på den osv. Varje liten sak fick en betydelse. Det ær som i den dær låten I don't want to miss a thing av Aerosmith nær dom sjunger: "every moment spent with you is a moment I treasure", nu fattar jag verkligen vad dom menade med dom orden.

Creepy fact of the day... Baloo dog 3 okt 2008, Polka dog 3 okt 2005.

Jag vill bara åka tillbaka till den tiden då Baloo var frisk och vi kunde leka i havet eller ute i snøn, græva gropar i snøn och ha snøbollskrig. Han var så lycklig dær bland vågorna, eller i snømassorna med snø som yrde runt honom och fastnade i hans lurviga pæls.

Jag hittade en gammal bild från den tiden då vi bara hade papperskopior på alla foton, från førsta veckan då Baloo och Lukas hade blivit brøder. Tyværr var det ett tag sen jag scannade in den hær bilden så jag hittar inte orginalet utan bara den som jag la upp på snyggast.... (fråga mig inte varfør) På den tiden kunde jag plocka upp både Baloo och Lukas i famnen och bæra dom till parken nær vi bodde i stan, gissa om folk fick gullsjuka nær dom såg oss.

Nu længtar jag tills att Baloo kommer och besøker mig i drømmarna, precis som Krusa har gjort, kanske kommer dom tillsammans nu. Appropå det så bad jag Mormor att hon skulle komma och møta Baloo så att han inte skulle bli så vilsen dæruppe i himmelen, hon fick gærna baka bullar åt honom sa jag också. Om jag kænner mormor rætt så stod hon dær med en stor korg full med bullar och kakor i mængder och vælkomnade honom med en stor kram.

Sov gott ælskade nallebjørn, vi ses i drømmarna..

 

Björn

4 oktober 2008 14:13

Bumbi. jag önskar jag kunde vara hos dig just nu... finnas där som stöd och hjälp. jag älskar dig Nina. Puss din Björnis

 

Emma

4 oktober 2008 18:27

En jättejättebamsekram!

 

Emma

4 oktober 2008 21:19

Bumbi? Hur gulligt var inte det då!! :)

 

Emma

4 oktober 2008 23:32

Ja, en repris av cinderella-turen låter toppen! Och du är välkommen till Gotland NÄR DU VILL!!

 

Nina

5 oktober 2008 14:50

Ja va bra! Cinderella, here we come, men nær ska vi gøra det då ær ju frågan? Mmm visst ær det ett ganska gulligt smeknamn jag har fått. :)

 

Lena

5 oktober 2008 18:25

Vad jobbigt! Blir alldeles tårögd. Tråkigt att han inte kunde få vara frisk och leva vidare. *Kramar*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej. Jag ska verkligen säga adjö till den här bloggen. Jag vill nog bara försäkra mig om att jag sagt att jag vill säga, så att jag slipper bära på massa ilska framöver.   Kommer någon av er ihåg senaste gången jag grät inför någon av er?   Kommer ...

Jag kan inte hålla mig längre.   Ni får gärna ha en egen blogg om ni vill, men den kanske ska ha en annan adress i så fall, och så bör den väl inte vara kopplad till MIN e-mailadress... :P   Jag röstar för att vi raderar den här bloggen. Jag blir b...

Jag funderade dock häromdagen på att döpa om bloggen till något med systrar och byta lösenord så det bara är min och Lenas blogg - eftersom det bara är vi som skriver här! Försökte verkligen inte, trots att det lät som det, kasta ut någon. Men det kä...

Det har blivit mycket svårare att skriva här efter allt som hänt, inte bara här utan allt i hela världen tänkte jag först, men i hela min värld. Alltså inte bara sånt som direkt hänt mig utan människor som är delaktiga i "min värld".   Idag är jag så...

Känner mig fortfarande rätt nedslagen av allt som har hänt. Mitt liv har aldrig varit enkelt och jag har fått axla alldeles för mycket ansvar under min uppväxt. Jag kan inte skriva om allt här, vågar knappt nämna något faktiskt. Jag vet att jag är lå...