Tyyyyyyyyypiskt!

När jag skulle ta en paus i pluggandet för att åka ut till stallet idag och var påväg till bussen så la jag märke till att det var lite halt, men jag brukar sällan ramla för jag brukar kunna balansera upp det i tid. Och precis när jag tänkte att det gick bra... ja vad hände då? Jo, då for fötterna iväg under mig och mot marken störtade jag lite åt sidan-bakåt liksom. Det var som att det gick i slow motion och jag hann tänka en himla massa saker, och när jag konstaterat för mig själv ett antal gånger att jag skulle ramla så började jag fundera på hur jag skulle ta emot mig, tyvärr kom jag inte på i tid att jag borde ha försökt att "tackla" marken med hela sidan, istället för att sä'tta ut handen... som jag dessvärre gjorde.

AJ!

Oh herre min dag så ont jag fick, jag svor på säkert tio språk fastän jag bara kan 5 förutom svenska egentligen. Det strålade i hela handen och armen och jag började misstänka det värsta.. att nåt var brutet. Jag storbölade och försökte få tag i björn (men han hörde inget för han sov) sen pappa (som gav sig iväg för att hämta björn och kom sedan och mötte upp mig på gamla tingshuset) och sedan gav vi oss av mot sjukan. Som tur var kunde Olivia hjälpa mig i stallet, för det var min första tanke, jag kan inte åka till sjukan nu, jag har ju eftermiddagen i stallet!!!

Efter många om och men så verkar det som att båtbenet är av..

Så... min arm är nu gipsad så jag får inte bada eller åka skidor i Åre när vi är där med familjen på nyår... Såååååå typiskt!!!!!

(Det kommer dock se roligt ut med kombinationen balklänning, högklackat, uppsättning och...gips! Vi ska ju nämligen på gala)

En annan fråga är hur tusan jag ska kunna skriva tenta på lördag.......? Det är ju högerhanden!!!!

Nån som vill signera mitt gips? :)

 

Emma

17 december 2008 22:12

Men herregud - du är otursförföljd hjärtat! Kom hit till den 17 januari så ska jag signera. Du kan bara inte banga nu när både Eva och Lena kommer!!

 

Lena

18 december 2008 21:55

Men gumman då! Vad tråkigt att du skulle råka ut får något sånt här nu också! Och jag kan självklart signera ditt gips! Hoppas vi kan ses något snart! *Kramar om*

 

Eva

19 december 2008 15:57

Jag signerar det imorgon.
Verkligen så typiskt! Men jag kan skriva åt dig, det är inte som att jag kan något om det du läser så det borde inte räknas som fusk om du säger vad jag ska skriva :P

Om det inte hänt än så borde du snart ha kommit till gränsen att så mycket dåligt har hänt att du plötsligt börjar skratta. Det gjorde jag i somras när allt var som värst och jag pratade med Ida i telefon. Jag sa "nu kan det inte bli så mycket värre" och en stund senare lossnade en fyllning(som jag ännu inte lagar så jag har ont dygnet runt varje dag sen några månader tillbaka). Men just då när det hände började jag skratta fast jag var utan jobb, hem och var livrädd att S och hans tjej skulle mörda mig.

Vad du än gör! Säg inte "nu kan det inte bli värre".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej. Jag ska verkligen säga adjö till den här bloggen. Jag vill nog bara försäkra mig om att jag sagt att jag vill säga, så att jag slipper bära på massa ilska framöver.   Kommer någon av er ihåg senaste gången jag grät inför någon av er?   Kommer ...

Jag kan inte hålla mig längre.   Ni får gärna ha en egen blogg om ni vill, men den kanske ska ha en annan adress i så fall, och så bör den väl inte vara kopplad till MIN e-mailadress... :P   Jag röstar för att vi raderar den här bloggen. Jag blir b...

Jag funderade dock häromdagen på att döpa om bloggen till något med systrar och byta lösenord så det bara är min och Lenas blogg - eftersom det bara är vi som skriver här! Försökte verkligen inte, trots att det lät som det, kasta ut någon. Men det kä...

Det har blivit mycket svårare att skriva här efter allt som hänt, inte bara här utan allt i hela världen tänkte jag först, men i hela min värld. Alltså inte bara sånt som direkt hänt mig utan människor som är delaktiga i "min värld".   Idag är jag så...

Känner mig fortfarande rätt nedslagen av allt som har hänt. Mitt liv har aldrig varit enkelt och jag har fått axla alldeles för mycket ansvar under min uppväxt. Jag kan inte skriva om allt här, vågar knappt nämna något faktiskt. Jag vet att jag är lå...