Hörrni, ni kan väl inte mena att det inte kommer bli nån färja? ALLA kan, bara vi försöker! I värsta fall får det väl bli till våren då, men det ska gå.

Jag ska skriva in 31 januari så fort jag lämnat min post här vid datorn. Och sålänge jag inte har nån besvärlig tenta eller tvingas till nåt slavarbete så kommer jag infinna mig på brottsplatsen.

Oh föresten!

Har ni inte fått skratta än idag så rekomenderar jag en titt på min blogg, men det är lite fräckisvarning på den dock... http://magnina.webblogg.se (för er som glömt)

Eva, man kan visst vara fin i glasögon, jag tycker inte att jag själv är finare i glasögon, men så är det väl med de flesta. Iaf så blev till ex en killkompis till mig värsta toksnyggingen när han lånade mina guccibågar. Nog för att han ser ok ut annars också, men med bågarna på så blev han modellsnygg delux.

Var stolt över dina glajjor, om inte annat så är det en ypperlig chans för att bli tagen på allvar och lura folk att man är smart. :) I do it all the time.. det är hur kul som helst. 

Älskar er bruds

Och idag ær det fortfarande jobbigt.. kommer det jobbiga nånsin gå øver?

Vi spenderade dagen med att kramas med Baloo, ge honom godsaker, visa honom att han ær viktig før oss.. men samtidigt var det som att vara i ett tillstånd av førnekelse. Ingen av oss ville tænka på att han inte skulle finnas kvar dær på mattan i vardagsrummet om bara några timmar. Att snart skulle han inte finnas kvar alls. Sen kunde jag inte sluta tænka på det, varje sak han gjorde tænkte jag; att det ær sista gången jag ser honom gøra sådær, eller att det var sista gången som han fick en frolic, och att det var sista gången som han høll fast min hand i hans tassar så att han kunde slicka på den osv. Varje liten sak fick en betydelse. Det ær som i den dær låten I don't want to miss a thing av Aerosmith nær dom sjunger: "every moment spent with you is a moment I treasure", nu fattar jag verkligen vad dom menade med dom orden.

Creepy fact of the day... Baloo dog 3 okt 2008, Polka dog 3 okt 2005.

Jag vill bara åka tillbaka till den tiden då Baloo var frisk och vi kunde leka i havet eller ute i snøn, græva gropar i snøn och ha snøbollskrig. Han var så lycklig dær bland vågorna, eller i snømassorna med snø som yrde runt honom och fastnade i hans lurviga pæls.

Jag hittade en gammal bild från den tiden då vi bara hade papperskopior på alla foton, från førsta veckan då Baloo och Lukas hade blivit brøder. Tyværr var det ett tag sen jag scannade in den hær bilden så jag hittar inte orginalet utan bara den som jag la upp på snyggast.... (fråga mig inte varfør) På den tiden kunde jag plocka upp både Baloo och Lukas i famnen och bæra dom till parken nær vi bodde i stan, gissa om folk fick gullsjuka nær dom såg oss.

Nu længtar jag tills att Baloo kommer och besøker mig i drømmarna, precis som Krusa har gjort, kanske kommer dom tillsammans nu. Appropå det så bad jag Mormor att hon skulle komma och møta Baloo så att han inte skulle bli så vilsen dæruppe i himmelen, hon fick gærna baka bullar åt honom sa jag också. Om jag kænner mormor rætt så stod hon dær med en stor korg full med bullar och kakor i mængder och vælkomnade honom med en stor kram.

Sov gott ælskade nallebjørn, vi ses i drømmarna..

Nu har Björn varit hemma och vänt en gång, så nu är jag ensam igen, för han sitter på bussen påväg till Lule och ska spela första ligamatchen för säsongen imorgon mot Plannja (såklart). Det är redan ensamt. Suck... vad ska man ha en fästman till om dom inte är hemma och håller en sällskap? ;) Hehe näääärå, men jag saknar honom så himla mycket när han inte är här.. det är jobbigt.

Speciellt nu skulle jag behöva honom, för nu är det bestämt att baloo ska avlivas den här veckan, först var det sagt att han lider så mycket att han måste avlivas helst idag tisdag (för hans eget bästa), men så har han fått smärtstillande så att han kan få vara med tills på fredag iaf, men sen är det inte hållbart längre för att han är nästan helt lam i bakbenen nu och han har jätteont i ryggen enligt vet. Det är ju dessutom pinsamt för honom att ramla runt hela tiden och inte ha koll på bakbenen, att inte ta sig upp på benen själv och att snubblande måsta hasa sig ner och upp för trappor.. Han som engång var en sån stolt och ståtlig hund. Det är inte rätt mot honom. Men om han håller sig lugn och bara får en massa smärtlindring och kärlek så får han vara kvar den här veckan som sagt. Så jag hade tur, jag får säga mina farväl och krama om honom en sista gång innan det är försent och han inte längre finns. Jag fick samtalet från mamma igår när jag var på jobbet, jag hade natten så jag kunde inte åka hem och gråta ut sen, utan jag fick försöka hålla skenet uppe tills att den boende lagt sig för kvällen, sen grät jag hela natten lång. Jag har ju varit lite naiv och tänkt att han nog ska kunna få leva ett år till... Men jag visste ju innerst inne att det inte var hållbart. Jäkla skit är vad det är, jag är så förbannad över att just han har drabbats av alla hemskheter, det förtjänar han inte. Han är en nallebjörn som inte vill någon nåt illa. Varför ska just han drabbas? Jag förstår inte.. Och Lukas då? Han kommer ju undra vart hans brorsa har tagit vägen, dom har ju vuxit upp ihop och Baloo har alltid varit Lukas stöttepelare och beskydd när det blivit otäckt. Dom har alltid funnits där för varandra och hjälpt varandra, dom kompletterar liksom varandra, och nu kommer Baloo att försvinna, hur ska Lukas kunna förstå det? Usch va det här är jobbigt... Vem ska nu komma springandes och möta en med en stor bamsekram varje gång man kommer in genom dörren. Baloos ovillkorliga kärlek till hans familj är så ärlig och unik. Han är en mycket speciell hund. Jag vet fortfarande inte hur vi ska klara oss utan honom. Det är en mycket stor bit av vår familj och i våra hjärtan som är Baloo, jag tror att vi aldrig kommer kunna fylla den igen.

Det är såhär vi vill minnas honom, lekande i vattnet, frisk, stark och lycklig.

Nina

Har ni sett det här? Det är så hjärtskärande...

"En herrelös papillon försöker med livet som insats släpa sin överkörda vän från vägen i staden Qinhuangdao i norra Kina.

När bilarna närmar sig skyddar kamraten den döda kroppen med sin egen. ” Hundar är enormt lojala. När någon i flocken är döende stannar de kvar och ger värme, skydd och känslomässigt stöd”, säger hundpsykologen Marie Hansson."  kopierat från aftonbladet.

Jag kan bara hoppas att någon tillslut hjälpte den stackars lilla hunden. Själv sitter jag och gråter en flod just nu. Jag tycker så himla synd om den lilla stackaren. Han ser så förtvivlad ut, på en av dom andra bilderna ser det ut som att den försöker peta på sin kompis för att säga -kom igen, vakna nu! Vi måste härifrån! Oh jisses.... det är så sorgligt.

Nina

Min katt rolig hon, vi är ju som sagt i gamla huset nu så hon kan vara ute. Men hon kan inte tänka sig att gå ut på dagarna, då vill hon ju vara inne och sova eller kela, och äta, så ofta som möjligt. Men om nättarena ska hon ut, fast bara några timmar så jag måste kliva upp och släppa in henne om jag mot förmodan skulle somna innan jag hör hennes pingla och jamande utanför dörren. Men det som är så gulligt att att när hon precis har gått ut så är det som att hon inte var helt säker på att hon verkligen ville gå ut, för hon springer ut, sen stannar hon upp, vänder sig och springer upp på bron igen, som för att se att det fortfarande går. Och sen gör hon samma sak igen, och igen, och igen. Mmm hon är rolig.

Nina

Jag saknar BJÖRN!!! Det går ju inte att sova utan min älskling sovandes brevid. Jag behöver hans trygga famn och hans starka armar runt mig, jag behöver hans doft, jag behöver hans andetag.. Det går inte att sova utan min älskling, så är det.

Attans mage, va den ska krångla med mig, nu är det sådär så jag mår illa och har svårt att behålla maten igen. Morr! Å ändå tar jag ju medicinen nu.

Blir så less, missar en massa saker som jag vill vara med på nu ju bara för att jag måste ta det lugnt. Jag vill ju inte hamna på sjukan igen så jag tänker lyssna på kroppen.. men det är ju inge roligt när man måste lyssna på kroppen. Jag har iaf åkt upp till pappa och bor i mitt lilla hus nu några dagar för att kunna ta det riktigt lugnt ett tag. Det känns riktigt skönt att vara "hemma" igen. Och det passar ju bra nu när Björn är i Slovakien också. Så slipper jag vara ensam...

Vad gör ni andra brudar nu då? Det känns som att jag just nu är solobloggare. ;)

Hallådär mina kära.. som uppföljning på gårdagens knipfusk så vill jag säga att idag var jag duktig! För idag fullföljde jag mitt träningspass, men det var ju bara för att det var så roligt att man inte märkte att kroppen höll på att stupa förrän man stod still. Då helt plötsligt var vi snurriga hela bunten och benen blev som gelé. Så därför fortsatte vi dansa som besatta och valde att ignorera den brännande känslan i benen och lungornas panikartade kippande efter luft. Det var toppen! *haha*Jag längtar tills på söndag, för då är det AFFRRROOO igen! Wohoo