Jag är så hes och hostig. Jobbade igår och i förrgår fast jag nog egentligen borde varit hemma och kurerat mig. Men jag är ju glad för det lilla jag får jobba så jag har ingen lust att sjukanmäla mig så länge jag inte bär på något väldigt smittsamt! Men igår när jag jobbade så tyckte en arbetskamrat till mig att jag borde försöka få en tid till en läkare, för han tyckte det lät som om jag kunde ha mykoplasma (han hade själv haft det förut och det är tydligen väldigt smittsamt). Det är visst en typ av lunginflammation. Men jag tror egentligen bara att jag har något envist virus. Sen är dem ju lite "roliga" distriktssköterskorna på hälsocentralen. Jag ringde nämligen dit från jobbet igår för att försöka på en läkartid. Hon tyckte att jag skulle åka hem från jobbet och ta det lugnt, men annars verkade hon inte det minsta bekymrad över att jag har varit sjuk i en månad och att jag kunde vara smittsam så jag inte borde jobba av den anledningen. Hon sa att om hostar håller i sig i 3-4 veckor till eller om jag skulle få 39-40 graders feber så skulle jag ta kontakt igen. Bra va! :S

Idag är jag iaf hemma med mina små busar. Borde städa och hade planer på att träffa en kompis och hennes tre barn idag, men jag vet inte om jag orkar något av det...

*Kramar* 

Ja nu blir det mycket tid i stallet, jag tar nämligen fodringar åt andra så jag är där och fodrar några gånger nästan varje dag. Eftersom att jag bor i stan och inte har nån bil och bussarna går så dåligt så behöver jag ibland sova över i stallet för att jag ska slippa gå hem från stallet på kvällen för att det inte går nån buss och för att jag ska slippa kliva upp 5 för att hinna gå upp till stallet och fodra morgonen. Det tar ju en timma att gå från lägenheten till stallet. Så så försöker jag planera in så att jag har kvällsfodring dagen innan jag har morgon. för då slår jag två flugor i en smäll. Tyvärr har jag bara en kvällsfodring och tre morgonfodringar för jag tar bara morgon, lunch och em åt två andra regelbundet och ibland andras också. Så dom andra gångerna funderar jag på att sova hos pappa. Så blir det bara två kilometer. Anyhow... nu är det nästan som att jag bor i stallet iaf. :) hehe

Men det är bra, det är ju snart jul, så jag behöver lite extra pengar..

Hörrni! Varför är det nästan bara jag som skriver? Jag vill ju veta vad som händer i alla andras liv också!

Nina

Jag tänkte lägga upp några av bilderna från Lenas fest häromveckan. Det blev skönsång från Lena, bowlingtävling på wii, och en massa tok.

Här är jag, halvbrunett och glad.

Här är en bild på mig och Lena

Och så Lena med Linda

Här är Råttan med också, Linda gör ett tappert försök till att få med oss alla på bild. Först blev det lite för mycket till vänster...

och sen blev det lite för mycket åt andra hållet. Men det blev bra ändå :)

När ska jag sluta ha dom här drömmarna?

Hur ska jag kunna känna mig trygg igen när jag bara fortsätter återuppleva det i drömmarna var och varannan natt. Jag vill ju bara kunna lämna det bakom mig nu.

Vanligtvis när jag har dom drömmarna så har jag ju min älskade fästman att söka skydd hos, stackarn har fått lugnat en panikslagen Nina alltför många gånger nu. Men nu inatt när drömmarna kom så var jag ensam och kunde inte krypa upp i hans famn. Och då gick det inte att jaga bort mina "spöken" från förr.

Jag hatar att sova utan Björn.

Emma, älskade Emma, jag hoppas att du inte har det alltför blåsigt om öronen. Jag såg precis på tv att det är storm och översvämningar på grannön Cuba. Så om du inte redan sitter inne och värmer dig så gå in och mys lite med maken istället för att vara ute och shoppa eller bada.

 Du får ju inte blåsa iväg. :)

Saknar dig! 

Helvetes tenta från helvetets innersta mest ondskefulla kretsar. Jag hatar den rackarns otrevliga tentan. Grejen var att det egentligen var en bra tenta för det var på många saker som jag kan, men däremot som hade dom vridit på sånt jag kunde och gjorde det till svårigare saker som jag däremot inte kunde, vart i hela friden hade dom hittat det där? Jag har ju lärt mig en hel del och har läst igenom det mesta flera gånger, men ändå har jag inte ett minne av att jag har sett några av de saker som dom pratar om i vissa frågor, jag tror inte att det ens fanns med, utan att dom har hittat på det själva eller möjligen tagit det från nån annan litteratur än kurslitteraturen. Vilket ju borde vara lika med diskvalificering av tenta. Får inte vi fuska så får ju inte tentan fuska heller. Aja... alltså det kan ju ha gått bra, när jag satt och gjorde tentan så kändes det som att jag kunde det mesta, och det jag inte kunde helt men på ett ungefär, dom skrev jag ungefärligt vad jag trodde på, och det jag inte hade en aning om hoppade jag över för att återkomma till. Det gick jättebra! Tills att jag bläddrade igenom det en gång till och såg hur MÅNGA frågor det var som jag inte hade skrivit på. Det kändes inte som så många när jag gjorde tentan ju! DÅ blev det mindre troligt i mitt huvud att jag har klarat den. Men men, jag drog till med några gissningar och hoppas nu på det bästa. Jag satt iaf nästan hela tiden och tittade igenom flera gånger om, och tur var det för jag hittade rätt många misstolkningar jag gjort av många frågor. Tur att jag hann se det och rätta det. Nu oroar jag mig bara över att jag missade ännu fler misstolkningar! Blä, nä nu vill jag inte veta av den där hemska illbattingen till tenta mer. Snälla gode Gud, mormor och morfar, farmor och farfar och alla andra som bor i himmelen och kanske möjligen har nån inverkan på vad som sker. Hjälp mig i denna svåra stund.. Rädda mig från att behöva skriva om den där hemska elaka tentan. Jag lovar att vara snäll...

Här är den "korta" Engelska berättelsen.

She’s trapped. It’s cold and dark and she’s trapped. Unknown man took her away from her family and locked her up in a small space. She screams from the top of her lungs to Please let her out, she wants home. Her cries are ignored, they don’t want to listen, they don’t care.

The darkness that surround her unable her to see a way out. She tries to feel her way to an exit, a small window, a hole, anything. But nothing. There is no way out. Panic slowly takes place in her heart. She’s afraid. What if she can never get out? What if? No. She tries to beat those horrible thoughts away but they’re getting closer and closer. What if something has happened to her family? Without them she’s nothing, without them she might as well be dead. No. They cannot be dead, not harmed, not even scared. She gathers all her fears and anger and give out a load scream. She waits. No reaction, nothing. Wait. Someone’s coming. He turn on the light, it burns her dark eyes. She stand pressed against the walls in one corner, frighten of what might happen next. The man takes a quick look around and decides to leave again. He forgets to turn of the light.

There in the sealing is a window with bars, but how will she reach? It’s so far up and she has nothing to stand on. She starts to jump. She jumps and jumps and jumps. It feels so close yet she’s nowhere near reaching. She keeps jumping until her whole body is aching. She’s so tired, she’s giving up.

Her family. She’s close to fainting and in her mind she can hear them calling for her. She wakes up thinking: "I’ll die before I give up." She take place with her back pressed against one of the walls, runs as fast as she can and jump. A high jump. She can reach the bars. But it’s slippery. She looses her grip and fall to the floor with her back down.

Darkness. Complete darkness. She can see her life from day one until the day she got taken away from her family. She can see herself running around and playing with her brothers and sisters. She can see her favourite food, toy, her mother getting sick and passing away. She sees her first home, the day she met him and the day she gave birth to her beautiful triplets. They both wanted a big family and had agreed to try again as soon as the triplets got a bit older. She remembers how scared she was when she first got pregnant and that, in the end, she was so fat she could barely move. They didn’t realize they needed a bigger home until the triplets were born. Like raising three babies wasn’t stressful enough, they had to move in the middle of everything. The day she got trapped. He came from nowhere. She got so scared she fainted and woke up in this cold and dark place.

Her whole life has passed by. Is she dead? Deep breath. She’s still alive. She’s waking up. Still trapped. Back is so painful. But the triplets are still out there without their mother. "Anything. I would do anything to see them one more time. I need to know they’re ok." But how? She’s hurt, cold, small and weak. Why did they take her? She had nothing that would be of value to anyone else. She barely had food to last these cold winter days.

What’s that smell? So many things mixed together. The smell is strong, nut not bad. It smells like food. All kinds of different food; fish, ham, potatoes, cucumber. Hunger sets in. Whoever is keeping her trapped seems to be having some kind of feast. How she would love to be with her family having a feast of their own. She prays to higher powers that the triplet’s father is home by now. He was out trying to get some last minute supper. The triplets were asleep and she was out in the yard cleaning for the big day. The big day. Maybe it has already passed. She starts to cry. She had been looking forward to this day for so long. Planning, cleaning and decorating. The first Christmas as a family.

She’s getting weaker and weaker by the second and slowly realizes that if there is any chance of her getting out it’s now. She runs and jumps one more time and she gets a steady grip of the bars. She’s thin, but not thin enough to get through the bars. She tries to open the window, pushing it with all the strength that is left in her body. It’s slightly open. She makes a quick move before it shuts again, and she’s out. Almost. She’s stuck and the pain is unbearable. She’s bleeding. "This cannot be happening. Please let me go, please. I need to be with my babies and they need me. Please give me strength." She closes her eyes and localizes exactly where she is trapped. She takes a deep breath, opens her mouth and-

She tries not to think of the pain as she’s sneaking across the floor, limping and bleeding heavily. Thank God the big door is open.
The cold snow numbs the pain. Not much but enough to make her feel strong enough to run. She’s never been here before so she has to trust that her instincts are leading her in the right direction. She’s running, not only to get home, but to get away from those who trapped her. If they found out, if they started to chase her, she wouldn’t stand a chance. She would be dead.

She’s running through the forest. The trees are dark, huge and scary. But not as scary as those who trapped her. What kind of evil beast would do something like that? Who can take a mother away from her children and shortly after throw a feast? Wait. She stops. She’s been out of breath for a while but that’s not why she stopped, she’s starting to recognize the trees. Home is not that far away. For a second she forgets all about the pain and the fact that she’s about to bleed out and she starts to run again.

She made it. She’s home again. She calls for her triplets and their father with joy in her voice; "I’m home! I’m home!" The joy fades. No one is answering, no one is home. She falls to the ground assuming that whoever took her also took or maybe killed her babies. Her eyes close. Her heartbeat is slowing down. Slower. Slower. Slower. Gone. She’s gone.
It starts to snow and it keeps snowing until her lifeless body is covered in snow. Everything is covered except for her small nose.

Hours pass and in a far distance someone’s calling for her. The calls are getting closer. Then it stops. It’s her family. They’ve been out looking for her all night. They run to her, dig her out and bring her inside. Their home is clean and decorated. It’s Christmas day.

Back in the cold and dark room a man walks up to the small space where he had kept her trapped and he sees blood on the floor. With a worried look he gets closer. He’s coming to get her but she isn’t there. But there is something trapped in the bars. He unhooks the lock and picks it up. Can it really be?
He walks back to the feast ashamed to tell his daughter she’s not getting the Christmas gift she wished for.

The Christmas gift is lying on the floor of her home, next to her crying family. She’s dead and her tail is missing.

Merry Christmas.

Igår insåg jag att det stora arbetet i Etnologin skulle vara klart tills idag och jag har inte ens börjat. Har inte ens fått papperna där det står vad jag ska göra och jag har glömt att be om dom. Idag skulle även en "kort" berättelse vara inlämnad i Engelska-kursen och jag påbörjade den igår. Tog mig ett par timmar och jag lyckades bara få till 1300 ord fast den skulle vara mellan 1500-2000 ord. Idag såg jag i mina papper(eftersom jag aldrig har tillgång till dator får jag förlita mig på papperna jag fick på dom första lektionerna när det kommer till schema) att jag skulle ha både Engelska och Etnologi. Jag kände att jag hellre gick på Engelskan eftersom jag var tvungen stt spendera en hel del tid med att renskriva och skicka in mitt arbete. Jag har suttit här och skrivit länge nu och skulle börja Engelskan 17.15 när jag läser på hemsidan att dom flyttade träffen till igår istället. Jag minns att vi pratade om att byta dag, men jag har stressat med flytt och onödiga bråk.

Jag vet att jag gjorde mitt bästa, men det hindrar mig inte från att känna mig helt misslyckad. Nu har jag missat Etnologin och Engelskan och känner mig helt nere. Jag som hade en bra dag. :(

Just nu vill jag vara vart som helst förutom här.

Eva