Vår en gång så oövervinnerliga och starka björn till hund är nu så svag i sina bakben att han har stora svårigheter att gå. Han verkar inte ha ont, men benen lyder honom inte helt. Veterinären säger att han har fått förkalkningar och inflammationer efter ryggraden som trycker emot nerverna som går ner i benen. Han har fått en ny medicin nu som jag hoppas ska hjälpa, den ska hjälpa mot inflammationen iaf så hoppas vi att det ska räcka en bit. Dessutom ska han få massage och simterapi.

Usch va jag blir ledsen av att tänka på att han kanske snart inte kommer finnas mer. Än så länge tycks han klara av att hoppa och leka lite iaf, det går lättare att styra benen när han kan studsa fram, och svårast är det att styra benen till att gå och svänga runt. Den vård han kan få är dyr och vi kan inte göra det så länge, så om det inte hjälper så kanske vi måste hjälpa honom till en mer smärtfri utgång.

Vår fina nallebjörn... hur ska vi nånsin klara oss utan dig?

Jag vet inte vad som sker med brandmannen. Allt gick bra igår och vi skulle kanske träffas idag, men nu får jag det dumma meddelandet igen när jag ringer honom. Antingen har det blivit fel på mobilen igen fast han nyss fixade den eller så hittade han aldrig sin laddare som han saknade igår. Aja. Jag tänker inte börja oroa mig än för han har betett sig intresserad dom gånger jag träffat/pratat med honom. (Och som ni kanske redan anade så är jag också intresserad...)

I don't kiss and tell...Tihi.

Eva

Jobbar 100%, men skulle vilja jobba 80%. Men jag trivs jätte bra med mitt jobb, det är väldigt roligt och givande! När jag inte jobbar är jag med mina underbara små pojkar. Josef har ju hunnit fylla 3 år och pratar jätte mycket! Han är så duktig, säger långa meningar, räknar, kan massor med färger (t.ex. silverfärgad, som pappa Pauls bil är :P). Ibland efter en lång dag på jobbet känns det jobbigt att jag ska åka raka vägen från jobbet till dagis för att hämta barnen (när det känns som om man skulle behöva sova hela kvällen). Men när jag väl kommer till dagis och möts av två underbara ungar som kommer springandes emot mig och ropar "MAMMAAA" och sedan i tur och ordning (eller samtidigt) kastar sig om halsen på mig och kramar mig hårt och länge så vill jag inte byta det emot något! Visst kan dem konsten att testa ens tålamod ibland, men de är ändå det bästa jag har och jag älskar dem så mycket!

Josef är förresten i kiss och bajsåldern, vilket inte stör mig så jätte mycket i vanliga fall. Men en dag förra veckan skämde Josef ut mig när vi åkte buss när han vände sig mot den äldre mannen som satt bakom oss och högt och tydligt kallar honom för "Bajsgubbe". Jag röd i ansiktet: "Men Josef! SÅ får man inte säga!"

Mer än så här orkar jag inte skriva idag. Jag var ju på fest i lördags när jag fick meddelande om att vi skulle ha den här bloggen tillsammans. I söndags var jag trött och lite bakis och gjorde inte många knop. Igår och idag har jag jobbat från 06.45 till 15.30, hämtat barnen på dagis, lagat mat, lagt barnen och antingen somnat samtidigt som dem eller suttit halvdöd i soffan. Gäsp! Och imorgon ska jag upp 05.30 igen för ännu en arbetsdag. Torsdag blir jag hemma med barnen (ledig från jobbet) och fredag, lördag, söndag och måndag jobbar jag.

Ha det gott! *Kramar*

Idag jobbade jag extra igen, men sa tydligt till skolan/förskolan som ringde att jag inte kunde hoppa in imorgon...

Efter jobbet var jag på rumstitt. En man i en 3:a med katt på heltid och barn ibland skulle hyra ut ett rum. Det var väldigt fint, han skulle höra av sig igen på torsdag.

Har en rumstitt imorgon också.

Precis när jag var påväg från lägenheten med snälla katten så ringde syster. Jag försökte åka ner med hissen, men fick välja att stanna på 4:e våningen eller åka ner i garaget. Efter mycket om och men valde jag garaget och sen gick jag i en liten labyrint där innan jag hittade trappan som ledde mig ut.

Emanuel hade en bild av mig framför sig på datorn och samtidigt som Lena försökte prata med mig utropade han glatt med jämna mellanrum: "Mamma, Eja!"

Jag pratade även en stund med Josef som hade fyllt "Såhär många" (Lena i bakgrunden: "Du måste säga det också"), Josef: "TRRe!"

Lena verkade ha planer på att blogga, hon tyckte det var en kul idé så ge inte upp hoppet om henne! :)

Jag vet inte hur pass mycket jag kommer att avslöja om brandmannen efter "dejten" imorgon här i bloggen, men jag kan alltid sms:a/maila mina medbloggare med eventuella smaskiga detaljer...

Haha, jag frågade S(eftersom han hela tiden skriver med mig nu för tiden) om exakt vad en massage med "Happy ending" innebar. Fast egentligen undrar jag mest av allt varför han ens skriver med mig nu när jag vet hur mycket han ogillar/hatar mig. Varför är han falsk och skriver saker som "Då är det hans förlust" när jag skriver att brandmannen kanske inte hör av sig...Vad fan!? Du kanske inte hatar mig, men du gillar mig inte alls så du kan ju inte ärligt tycka snälla saker om mig. Är du mytoman? Jag besvarar i alla fall falskheten med falskhet och skriver saker som "Ha det så bra", men i verkligheten skiter jag fullständigt i om han har det bra eller inte. Att jag ens svarar när han skriver är egentligen ett under som jag själv inte försår mig på. Aja, nog om honom, han är väl på(eller över) gränsen till att vara en psykopat så det är ingen mening att försöka sig på att förstå honom...

Nu måste jag leta fram kläder för imorgon, hinner inte "hem" innan jag ska träffa brandmannen.

Eva

att förstå hur mycket smärta som finns i världen. Har ni tänkt på det? Hur många som lider varje dag, hur många som inte har nån trygghet att söka skydd hos när det är jobbigt, hur många som inte har nånstans att bo, hur mycket hat det finns i världen? Jag har tänkt på det väldigt mycket idag, kan väl bero mycket på att jag såg schindlers list igår och jag blir så oerhört ledsen, så fruktansvärt ledsen att det känns som att jag går sönder, för jag förstår inte hur man kan behandla liv på det sättet. Hur man inte ens såg en människa, utan en parasit! Hur kan man vara så vilsen och hjärntvättat att man inte längre ser ett liv som har ett värde, utan nåt som ska rensas ut. Jag är tacksam för att det är en överhängande majoritet bland oss som inte hyser detta hat, och jag önskar att detta hat helt ska övervinnas.

Det man kan tycka när man ser en sån film är att man ska känna tacksamhet för att man själv inte lever i krig, men jag känner nu bara skuld, för att jag har det så bra att jag slipper ligga vaken om natten för att jag är rädd att inte vakna igen, för att jag vet att jag har mat och sjukvård så att jag ska leva, för att jag har en trygg familj bakom mig, för att jag får utbilda mig och göra sånt som jag tycker om. Jag ska börja skänka mer till unicef och andra organisationer, jag skulle kunna hjälpa många fler, jag behöver faktiskt inte alla fina saker och godsaker. Och hur mycket slösar vi inte bort på att festa? Man kan ju gå ut och ha roligt utan att slösa flera hundra per kväll. Tänk på hur många liv man kan beröra med dom pengarna istället.

 Som gumman på tv sa; "en kan inte rädda alla, men alla kan rädda någon"

Jag uppmuntrar alla som har råd att köpa nåt extra fint då och då fastän man inte behöver det kanske, eller slösar bort massor med pengar på krogen fastän man har lika kul när man är nykter, eller liknande.. att göra nånting för att hjälpa nån annan. Det spelar ingen roll hur mycket man ger, för alla har olika förutsättningar, så är det, och kanske har man inte tillräckligt för att klara sig själv, och då är det en annan sak, men har man tillräckligt för att unna nån annan medmänniska lite mat, lite medicin, en chans till utbildning, då tycker jag att man kan göra det. Varje krona räknas!

Äntligen har jag fått tag på honom!

Vi ska träffas på tisdag om inget oväntat händer. Just nu skriver vi >>typ<< snusk på msn...Pirrar lite här och var...Haha (am I oversharing? - orkade inte kolla upp stavningen, men nån annan får gärna göra det åt mig)

Eva

Jag vet inte vad jag ska skriva just nu. Är väldigt frustrerad och ledsen över att jag inte kan få tag på brandmannen och irriterad över att han lyckas ringa precis efter jag gått och lagt mig - oavsett hur länge jag håller mig vaken!

Jag är också arg och less på vänner som inte ens kan höra av sig eller svara när man ringer...

Jag har inte en bra dag. Det enda som gjorde mig lite glad var att Johan(som även går under "Johan 2meter" och "Johan med ögonbrynen") hade kommenterat i min blogg. Jag vill hälsa på honom, hans sambo och hennes (två?) katter i Göteborg snart. Skulle vara skönt att komma bort och kul att se Göteborg för första gången. Har bytt tåg där en gång, ni vet mardrömsresan som utspelade sig på nyårsafton 06/07?

Migrän har jag också.

Och jag slösade pengar jag inte har på att köpa skor(som var på rea för 120kr, men ändå). Jag har märkt mer och mer att jag både tröstshoppar och tröstäter när jag är ledsen och frustrerad. Och efteråt mår jag såklart ännu sämre. Suck.

Mat har jag inte ätit idag heller...

Och jag se ingenstans där jag kan välja storlek på min bild!!!

Eva

Hej mina kottar,

roligt att jag tillslut kom in, det visar sig att jag inte är så smart.. Jag försökte logga in ett bra tag tills emma tillslut sa att jag måste skriva i säkerhetskoden också, det hade jag inte en tanke på. Jag skyller på tröttheten.

I vilket fall så tycker jag att det är jättekul att vi har en gemensam blogg nu, det är väl ändå på tiden! ;) Bra gjort emma!

Frågan är nu bara vad jag ska skriva, det händer inte så mycket just nu, eller jo det gör det ju, massor egentligen.. Jag har förlovat mig, har bytt hårfärg, har valt att börja om tredje terminen eftersom att jag sjuk så mycket den första gången jag försökte mig på den terminen.. det har varit lite turbulens på många sätt i mitt förhållande med Björn, och varje gång blir jag mer och mer ledsen, men samtidigt inser jag alltmer att jag inte vill vara utan honom och att det skulle krossa mig totalt om han inte älskade mig. Så det är ju tur att han gör det. ;)

Ja... det händer en hel del egentligen mitt liv som likt ett tåg tuffar fram i en rasande fart, det känns bara som att min sittplats är... tom.

Nina